personal story

Right, so now we are in 1997. I am forty, married, teaching the dysfunctional youth of Northern Ireland, embroiled in wars of attrition, both domestic and political. Murder, mayhem and no end in sight.

This blogpost was written by Letty.

I am wearing a maxi dress, sporting a hairstyle that is a combo of Kate Bush and Jimmy Hendrix. I feel I am looking older – fool that I was. Not a wrinkle on my face and my neck, which I could now use as a scarf,is smooth and, yes, I have a jaw line!

Some places become part of the tapestry of your life and so it was for me with a small Greek island. Its progress mirrored my regress. When I first arrived here in 1982 it was underdeveloped, not a good place to have cystitis and almost guaranteed to give you the runs. I was on my “honeymoon”, if you call being dragged by your hair romantic, around the Cyclades. At this stage this particular island was just another ‘os’ to me ( Amorgos, Paros, Folegandros, Antiparos etc.) but it became integral to my future in ways that I could never have conceived of. Years later I would return with my son and the hair-wrencher. The island had changed but was still beautiful. When I returned in 1997 I had also changed but felt ugly.

Anyway to stick to the point, this is where I first encountered Scandinavians. Whilst my friend Marie and I were struggling to control our exuberant and very loud boys, The Skandis would sit surrounded by their perfect blond children like extras out of the Sound of Music. They even sang!

We, on the other hand, strove to put our children as far away as possible so that we could eat in peace and pretend that they weren’t ours.

In the midst of this chaos, there were a group of child -free adults who, like ourselves, stayed in the same taverna every year. It took a while to get acquainted as the Northern Irish are noisy but circumspect. It’s a small island so it was inevitable that we would form a bond, one which was further strengthened by the fact that the Swedish woman in their group was a cartographer. I had never met one of these specimens and if I did have an image of a map maker it was a Dickension one – thinning hair, fingerless gloves, sputtering candle, several shawls, a quill and an ancient map. She definitely wasn’t that. She proved to be indispensable in delivering myself and Marie home every night. It is not an exaggeration to say that we are directionally challenged. We would frequently end up on the wrong side of the island, wondering how the sea got there. These contentious trips homeward, during which we castigated her in slurred Belfast accents for going the wrong way, cemented our friendship . Our abysmal geographical ignorance did not stop our tongues.

On a specific starry night , myself and the cartographer sat on a pier drinking copious amounts of alcohol and discovering a mutual love of Jungle Book. Arms around each other in drunken sisterhood, we roared a rendition of ‘I Wan’na Be Like You ‘ in Swedish and English. Who says language is a barrier to communication? This was the first of many of such occasions and twenty-two years later , we are still massacring that song. As I got to know her, I also got to know about her brother. She evidently adored him and I built up a picture of a man who was just like her. Maybe, dear reader, you are one of the privileged people who have a mutually satisfying, self empowering, loving relationship, but this had always eluded me. I never could figure out how some women ended up with partners who were kind and not programmed to humiliate. I mean, I had a decent personality, didn’t look like the back of a bus and was of average intelligence, although my marriage would be evidence to the contrary.

Anyway, I digress. Let’s fast forward twelve years. So the same bro comes off the island ferry, now divorced like myself and, as suspected, he is a male version of his sister. He walks over to our table in a quietly confident fashion.

You know the way you know – well, I knew.

Here was him with no expectations, a lamb to the slaughter and there was me, full of them. He hugged me and his fate was sealed.

Efter mycket flygande och bussande och färjande, och färjande ingen kliver jag iland någonstans där alla dörrar är blåa , husen vita och solen hamrar från en evigt blå himmel. Från ö till ö, jag har lämnat mitt sommarhus och givit mig av långt bort och jag har inte den blekaste aningen om att det här kommer att bli min ö så småningom och det gamla kommer att blekna bort.

Det är varmt och svettigt, och det faktum att man har klivit upp klockan tre på morgonen gör att man inte känner sig direkt på topp. Redan i hamnen dyker en massa folk upp för att hälsa välkommen, till saken hör att min syster har åkt hit i flera år och helt plötsligt så blir jag pressenterad för folk som jag aldrig sett eller hört talas om, men beter sig som om dom känner mig, alla pratar engelska i ett rasande tempo, jag känner mig dum, hänger inte riktigt med… en mycket skum känsla. Och tillslut äntligen så tar jag mig till hotellet, får av mig dom svarta jeansen och långärmade skjortan, glider i ett par shorts och sandaler, tar ett par bira och allt känns genast mycket bättre.

Sen är allt igång, det är långa middagar, sena nätter och till och med tidig morgon. Mänger av nya ansikten passerar förbi och alla är såklart där för att ha kul, det dricks och pratas och långsamt börjar en ny värld träda fram, något som får det andra komplicerade livet att kännas avlägset, något som gör mig glad igen. Och där, någonstans, märker jag att det är någon som verkar bry sig lite extra, en blick, ett skratt, hamnar ofta bredvid runt borden. Därför blir jag inte totalt förvånad när frågan om en utflykt dagen därpå kommer, men ändå, helvete, hur tänkte hon, bara vi två, vill inte. Det visar sig att hon och en väninna ska ta lokalbussen till ett ställe en bit bort och jag säger ja.

Hängmattor, en god bok, kall öl, vi säger inte så mycket under dagen och allt känns bara bra, vi bara är. Innan det är dags att åka tillbaka sitter vi i restaurangen som ägs av en bekant till vårt sällskap och snart befinner jag mig runt ett bord med tre mycket trevliga kvinnor och nu börjar problemet. Helt plötsligt har jag tre olika engelska accenter och den ena pratar fortare än den andra, jag ska inte nämna något om pladdrande kärringar men någonting ditåt. Ämnena som disskuterades, typ film, böcker och teater ligger även mig varmt om hjärtat och jag hade full koll på vad som avhandlades, men nej, jag måste ha framstått som en komplett idiot. Så fort jag kommit på något smart att säga så hade dom bytt ämne för länge sedan, jag var uppe på läktaren, ute. Till slut gav jag upp och började studera flugorna på väggen istället. Undrar om flugor har språkproblem, eller kör dom med teckenspråk. Hur som helst så kan jag inte säga att dagen slutade i succé för min del och några fler inviter var knappast något att räkna med.

Tiden rinner iväg och resan tar slut, dags att åka, hon och några till ska följa med och vinka av, vi är sena och färjan tutar, jag får en kram och hon viskar ett tyst ”I love you”, det är kaos på kajen, lådor och väskor, kanske till och med en levande get. Inte förrän på båten går det upp för mig vad hon hade sagt, varför gjorde hon det, kanske var det bara nått man säger, hur dum får man vara…

Väl hemma insåg jag att det där inte kommer att lämna mig någon ro, något helt oväntat har skett och jag börjar fatta att det är nu eller aldrig.

Letty’s bio

New
Born in 1957 when dinosaurs roamed the earth and televisions were black and white.
Still New
Teenage years.  Counting pimples, writing valentine cards to myself, dodging bombs in war torn Belfast.  Waiting to be invited to the party.
Newish
Adulthood.  I am the party.  Developing a talent for addiction, unfortunate choices  and bad hairstyles.
Discovering that work is a necessary evil and that marriage is a life sentence without the satisfaction of murder.
Embracing contraception with enthusiasm until a dodgy diaphragm left me embracing my son.
Counting  wrinkles.
Renewed
No more work
No more husband
No more Belfast
Much more Stockholm
Much more love
Much more me.
SLUTET