Close

21 December, 2019

The Webs We Weave

This post was written by our blogger Letty.

Setting: Belfast, N.Ireland. Kitchen of my friend’s house. August. Evening. Raining

“Marie we’ve been invited to a party in Sweden” ( Lie Number 1)

“Really? Are you sure you are not looking for an excuse to see that guy again?”

“No. The weather is meant to be good and I have always fancied going to Scandinavia”

(Lies 2, 3 & 4)

5 minutes later

Me on the phone to The Cartographer.

“We are coming over. Make sure your brother is there”

Setting: Barkhyttan Sweden. August. Evening. Raining. Lots of trees and a lake.

Now we had never been to Sweden before so we were going with an open mind. However, in those balmy Greek nights when the map maker waxed eloquent about their cabin by the lake, she omitted to mention that there was no toilet. This would not have been a shock had we been venturing into The Amazon but, hello, this was Sweden!

We were soon to discover that Swedes have a love of nature, open spaces and serious woods where any manner of wild animal or psychopath could be lurking. This was a test of my feelings for the brother who, surprise, surprise, was there. I really am a city girl and would prefer to encounter a fully armed paramilitary than an elk.

The night was good craic ( Irish for fun, nothing to do with chemicals). However, despite having humps like camels, the dreaded hour arrived when, equipped with a torch and rubber boots, we had to sally forth. We were primed for horror, having been warned about all sorts of livestock lurking in the undergrowth. Discretion is to be desired in these situations but is impossible to achieve when a herd of Swedes are shouting and pointing at you. The sweat was lashing off us, not from heat but anxiety.

“You had better end up with that fella for I am never doin’ this again. I feel like David Attenborough”

As I was about to respond, the torch went out right in the middle of my tentative performance, leaving me completely blind and directionally confused. Suffice it to say, it was as well that Marie was wearing rubber boots and that we are still good friends.

Setting: Next Day. Neighbour’s garden. Big table covered with paper plates, party hats and bibs with some sort of a fish logo on them. Not raining.

The morning did not start out well for me. Conscious that I wanted to bewitch my beloved, I had brought a pair of very high, thigh-length black boots with me. Crouching in front of the small cabin mirror, I thought I looked at the business. As soon as I emerged, I sank into the wet grass, impaled by my grandeur and had to be rescued by the hosts who spend a cruel amount of time laughing at my predicament before doing so.

Ok, so the neighbour’s house, where the party was happening, was more like it. No cabin here and a fully functioning toilet. The Barkhyttan Hilton! There was a lot of people seated around a table laden with alcohol and food. The theme of the fish was now making sense as we donned our fish hats and bibs. Stacked plates of seafood were brought out and our hearts sank. I know we are from Ireland but fully attired fish is always a challenge for Marie and me. To compensate for our abysmal shelling skills, we hid the crayfish under our napkins and got stuck into the schnapps. There were many schnappy songs and at each one we stood up, joining in with gusto and miming like a demented Marcel Marceau on speed.

Throughout all this I was stalking my prey who had to leave at one juncture but promised me he would return, looking meaningfully into my eyes or so it seemed, although my own gaze was somewhat blurred. We spent that night in the Barkhyttan Hilton and I was very relieved, when contact became intimate, that the ever permanent lump under his lip, which I had initially thought was a tumour, was, in fact, a common Swedish Nicotine addiction called “Snus”

Forest Advice to Foreigners

  • Don’t wear high heels, ever
  • Don’t pee without wellies
  • Don’t drink an entire shot glass every time you hear “Skol”
  • Don’t go to a crayfish party if you can’t peel fish
  • Do follow your heart wherever it leads

Tillbaka på min ö igen, här finns inga blåa dörrar eller vita hus, här är det röda stugor, susande björkar samt gröna ängar som gäller. Till en början känns allt bra, men mitt liv håller på att förändras och det gamla känns smutsigt och olustigt. Jag känner fortfarande av kicken efter resan men sakta dras jag tillbaka ner i djupet igen, tillbaka till mörkret. Det är så mycket som är fel och kommer förmodligen aldrig att bli riktig bra igen.

Någonstans hör jag det igen, kanske i mitt eget huvud, eller på radion…” I love you”… Säger man så till någon som man inte riktigt känner eller bara har träffat några gånger under en vecka? Visst fanns det intresse och nyfikenhet, och visst kanske jag smög hem någon natt till min egen säng, men inget hände på riktigt, inget blev riktigt fullbordat. Troligtvis hade hon menat något annat, kanske hörde jag fel och hon egentligen bara sa ”I call you”, vilket hon naturligtvis aldrig kommer att göra.

Men tänk om. På nått sätt kunde jag inte släppa det där, dagdrömmarna satte fart och snart kunde jag se mig själv skutta omkring på en ljunghed långt borta på en annan ö, hennes ö, visserligen grön den också och full av mytiska figurer…Celtiska ringar… Glöm det, det säger sig självt att hela tanken är löjeväckande, jag känner inte henne, hon är från ett annat land, ett annat språk, och jag är bara en dåre som borde växa upp på riktigt och sluta hitta på en massa dumheter.

Livet går vidare, sommaren lika så, nya kontakter tas och vaga planer görs upp och på något sätt så verkar det som om jag kommer att överleva. Så ringer min syrra, det var visst någon kräftskiva på gång, jag måste komma, viktigt. Stop nu, vadå måste, jag har ju lite att fixa med. Nej nej, du MÅSTE komma, vad då måste, seriöst. Och så kryper det fram att NÅGON förväntar sig att jag kommer. Vad är det som händer, tankarna snurrar runt, det kan väl inte vara så att… mycket riktigt, minnena sköljer över mig igen, hon, ön långt där borta.

Och så står hon där, vi ler och jag inser att det finns något där, något som är spännande, något som är vackert. Den väv som påbörjades tidigare är det bara att spinna vidare på. Och festen drar igång, det är kräftor och snaps, det tjoas snapsvisor och dom svenska traditionerna står som spön i backen. Vi blir fulla och hamnar i samma säng, det känns bra och vi möts på riktigt till slut.

Dagen efter kommer något av sig, jag kör henne till hotellet, vi är tysta. Jag uppfattar det hela som lite stelt och tillgjort men samtidigt inte fientligt eller ångerfullt. Men plötsligt känns allt väldigt krångligt och orealistiskt, hur skulle det här kunna fungera. Det snurrar tusen tankar i mitt huvud om framtiden och olika tänkbara scenarion, och det blir till slut en enda röra som jag inte kan få något vettigt ur. Vi säger hej då, samtidigt så skulle jag vilja säga så mycket mera, men jag hittar inte orden, språket spökar igen. Det är kört, det blir bara: Hej då…

The Newbie Team
The Newbie Team posts news, tips and general goodness that can be useful for all Newbies. We always try to find Newbie related information that will help all Newbies on their new life in Sweden.
Please let us know if there is something you wish we'd write more about and we will try to add it to our repertoire.
Shares